unwrittenstories

Allting känns så jävla tomt och så jävla mycket större utan dig.
Och svart kaffe, det smakar så jävla äckligt men det är det enda som håller mig vaken. Jag klarar inte av att sova i den stora tomma sängen som gapar tom på din sida. Jag borde ha köpt en större soffa, eller en extrasäng. Helvete också. Jag är så jävla trött på mig, på dig, på att vara vaken. Eller okej, jag erkänner. Jag är inte trött på dig. Jag är trött på att vara utan dig.
Och fan vad jag svär men det gör fan ingenting för man måste få vara arg och må dåligt.
Efter regn kommer solsken heter det ju. Så jag får väl se mina tårar som regnet då. Och jag hoppas att du kommer tillbaka när dom är slut. För du är mitt solsken.

Jag skriver ditt namn hjärta mitt namn, för jag älskar tanken på oss.

Jag är så desperat att jag röker dina fimpar som du lämnat på min balkong, det är så nära din läppar jag nånsin kommer igen.

Hans föräldrar är utomlands och han har fått nyckel till deras hus för att kunna ta hand om det medans de är borta.
Att ta hem en tjej och ha vilt sex i deras säng var nog inte en syssla som ingick i "ta hand om huset", men så blev det och nu har vi tillbringat flera mornar, dagar och nätter i den stora dubbelsängen som står placerad i ett stort rum med fula blommiga tapeter.
Vi har inte ens bytt sängkläder trots att man kan skymta sperma/svettfläckarna tydligt på de vita sängkläderna.
Det gör mig dock ingenting, ingentins spelar någon roll,  det är så jävla underbart att bara ligga där och låtsas att vi är de enda som existerar och vi kan gå nakna utan att det gör någonting för det är flera kilometer till närmsta granne. Dessutom är det bara skog, skog och åter skog man ser om man tittar ut genom husets fönster. Det har till och med jag märkt trots att jag tillbringat den mesta tiden naken i sängen med honom.
Det är en flyktig passion som är härlig så länge den varar och det spelar ingen roll vad som hänt innan eller vad som händer sen.  Vi lever i nuet och ignorerar alla krav och alla regler.

Sista dagen i vår perfekta bubbla, precis innan jag ska gå tar han tag i mig och kysser mig hårt på mina svullna läppar och jag får en konstig känsla i magen. Ett sting av svartsjuka, en rädsla över vad han ska göra nu, vad ska han göra när jag har gått?
Jag måste få veta vem han är, på riktigt,  så jag slänger ur mig massa frågor som jag egentligen inte ens vill höra svaren på.
"Elva", svarar han när jag frågar hur många han varit med och jag rynkar på näsan trots att jag varit med dubbelt så många.
Jag går därifrån. Jag hade hoppats på att jag var den enda.







bild från weheartit

Har du nånsin suttit ihopträngd på ett café i en mullrig storstad någon gång medans regnet dansar utanför?
Är det bara jag, eller har du också tänkt på hur många gånger du kan tyckas se dig själv i en främmande människa?
Sättet den för sig på, hur den lyfter kaffemuggen mot sin mun gång på gång trots att kaffet sedan länge är slut.
På något sätt får det mig att känna mig mindre ensam, att veta att vi människor är lika på så många sätt alltså.
Jag kan sitta där och le för mig själv och det känns som att alla ler tillbaka trots att de egentligen inte ens ser på mig.
Men så plötsligt händer det något.
Alla får ett stressat ansiktsuttryck och jag kan inte riktigt skilja på om det är i min fantasi, att det är jag som får det där uttrycket, eller om det faktiskt är så att stämningen förändras.
Stolarna skrapar mot det grusiga golvet och folk börjar trängas för att komma ut.
Jag vänder på huvudet och ser ut genom fönstret, solen har kommit tillbaka och regnmolnen har förvandlats till vita fluffiga moln.
Det är konstigt hur något kan förändras så fort och plötsligt känner jag mig ensam igen.

Trots att min kropp känner dina händer lika väl som den känner mina egna så pirrar det lika mycket i mig varje gång du tar på mig.
När dina läppar vant och våldsamt möter mina kan jag inte hålla tillbaka ett stön.
Jag trycker mig hårt intill dig och vill bara ha mer, min kropp skriker efter dig trots att du inte kan komma närmre.
Fast kanske kan du det, egentligen.
Du är på mig och i mig blandas våra kroppsvätskor till en. Men jag vill ändå ha dig närmre.
Våra stunder tillsammans på rökiga, slitna motellrum tycks aldrig vara tillräckligt länge, det är alltid annat som kommer ivägen. Din fru, min hund, jobbet, tvättider, möten...
När vi är tillsammans sluter jag mina ögon och kopplar bort verkligheten, här finns bara vi och våra kroppar och våra känslor.
Men trots att jag så intensivt sluter mina ögon så händer alltid samma sak när jag öppar dom igen, verkligheten slår till som en hård smäll på käften och plötsligt måste vi rusa. Åt olika håll. Bort ifrån varandra.



bild ifrån weheartit

Ser egentligen i dina ögon vad du tänker, vad du känner.
Men jag ignorerar och kryper tätt intill.
Och du tar emot mig med hungriga läppar.
Varma händer som fumlar över min lika varma kropp.
Jag vet att jag egentligen borde sluta men "I like the way it hurts".