unwrittenstories

Har du nånsin suttit ihopträngd på ett café i en mullrig storstad någon gång medans regnet dansar utanför?
Är det bara jag, eller har du också tänkt på hur många gånger du kan tyckas se dig själv i en främmande människa?
Sättet den för sig på, hur den lyfter kaffemuggen mot sin mun gång på gång trots att kaffet sedan länge är slut.
På något sätt får det mig att känna mig mindre ensam, att veta att vi människor är lika på så många sätt alltså.
Jag kan sitta där och le för mig själv och det känns som att alla ler tillbaka trots att de egentligen inte ens ser på mig.
Men så plötsligt händer det något.
Alla får ett stressat ansiktsuttryck och jag kan inte riktigt skilja på om det är i min fantasi, att det är jag som får det där uttrycket, eller om det faktiskt är så att stämningen förändras.
Stolarna skrapar mot det grusiga golvet och folk börjar trängas för att komma ut.
Jag vänder på huvudet och ser ut genom fönstret, solen har kommit tillbaka och regnmolnen har förvandlats till vita fluffiga moln.
Det är konstigt hur något kan förändras så fort och plötsligt känner jag mig ensam igen.