unwrittenstories

Att ljuga är kroppens egen försvarsmekanism, att vrida lite på sanningen för att skydda sig själv. Kanske inte för alla, kanske inte för dig och för mig, men för endel. ”Ärlighet varar längst”, men hur orkar man vara ärlig när sanningen bara sårar?
Vinflaskan som står på bordet är för länge sedan tom och nu är det förväntningar i luften. Förhoppningar. Ångesten bultar i bröstet. Man vill inte vara sämre än någon annan så man gör vad man måste, trots att en liten röst viskar i huvudet att det är fel. Starkast överlever.
Det är två personer i en säng med olika viljor, olika baktankar.
Det ligger en doft av hämnd i luften.

 

Jag åker imorgon. Jag klarar inte av alla minnen som yr runt omkring mig som sandkorn i en sandlåda när höstvinden är som värst. Jag är trött på att desperat söka efter någonstans att gömma mig så fort det känns som om jag håller på att kvävas.
Det är bara jag som är ensam här. Det är bara jag som fånigt tar upp telefonen och låtsas prata i den när servitrisen kommer för att ta beställning. ”Oj ursäkta, det blir visst bara jag. Min vän fick förhinder.” Jag kan inte hålla på att plåga mig på det här sättet. Så därför åker jag.

Det skulle vara en ren lögn att säga att tiden inte har förändrat mig. Att den inte har förändrat hur jag ser på saker.
Jag brukar blunda. Se allting så som det en gång var. Allting in i minsta detalj. Det känns så verkligt, så verkligt att jag ibland sträcker ut handen framför mig och försöker att ta på det. Men det vore åter igen en lögn att säga att det är så jag vill ha det nu. Jag önskar att det fanns saker och ting man kunde göra ogjorda.

Kylan tränger på
och in
Det är oundvikligt
den här tiden
på året
den här tiden
i livet
Den tränger in
genom husets väggar
och murarna man själv byggt upp
Tränger in
i dig
i mig
i oss