jag åker imorgon
Jag åker imorgon. Jag klarar inte av alla minnen som yr runt omkring mig som sandkorn i en sandlåda när höstvinden är som värst. Jag är trött på att desperat söka efter någonstans att gömma mig så fort det känns som om jag håller på att kvävas.
Det är bara jag som är ensam här. Det är bara jag som fånigt tar upp telefonen och låtsas prata i den när servitrisen kommer för att ta beställning. ”Oj ursäkta, det blir visst bara jag. Min vän fick förhinder.” Jag kan inte hålla på att plåga mig på det här sättet. Så därför åker jag.
Det skulle vara en ren lögn att säga att tiden inte har förändrat mig. Att den inte har förändrat hur jag ser på saker.
Jag brukar blunda. Se allting så som det en gång var. Allting in i minsta detalj. Det känns så verkligt, så verkligt att jag ibland sträcker ut handen framför mig och försöker att ta på det. Men det vore åter igen en lögn att säga att det är så jag vill ha det nu. Jag önskar att det fanns saker och ting man kunde göra ogjorda.
