unwrittenstories

Trots att min kropp känner dina händer lika väl som den känner mina egna så pirrar det lika mycket i mig varje gång du tar på mig.
När dina läppar vant och våldsamt möter mina kan jag inte hålla tillbaka ett stön.
Jag trycker mig hårt intill dig och vill bara ha mer, min kropp skriker efter dig trots att du inte kan komma närmre.
Fast kanske kan du det, egentligen.
Du är på mig och i mig blandas våra kroppsvätskor till en. Men jag vill ändå ha dig närmre.
Våra stunder tillsammans på rökiga, slitna motellrum tycks aldrig vara tillräckligt länge, det är alltid annat som kommer ivägen. Din fru, min hund, jobbet, tvättider, möten...
När vi är tillsammans sluter jag mina ögon och kopplar bort verkligheten, här finns bara vi och våra kroppar och våra känslor.
Men trots att jag så intensivt sluter mina ögon så händer alltid samma sak när jag öppar dom igen, verkligheten slår till som en hård smäll på käften och plötsligt måste vi rusa. Åt olika håll. Bort ifrån varandra.



bild ifrån weheartit