unwrittenstories

Att det ska va så förbannat jävla svårt att säga nej.

Nej tack.

Nej.

Det är bra nu, det räcker.

Nej.

Förbannat jävla svårt. Hör mig själv, gång på gång, tacka ja till något jag omöjligen kan vilja ha.

Ja tack.

Jag säger ja med hela kroppen och omfamnar allt det där jag vet att jag egentligen inte vill ha. 

 

Jag brukar prata högt med mig själv, liksom argumentera. Brukar få bäst svar då. Känner att då, och bara då, kan jag säga allt jag tänker. Säga det högt. 

Problemet är att jag sen inte följer mina egna råd, som jag fått av mig själv. Till mig själv.

Nej.

Jag dividerar. Med mig själv.

Nej Angelica, du hade nog lite fel igår.

Och så är jag där igen.
Säger ja.

När jag borde ha sagt nej.

Nej tack.