unwrittenstories

Det tar ett tag innan man kan se i det kompakta mörkret, innan man kan lokalisera sig och inse att man fortfarande befinner sig i sängen. Lägger kudden över huvudet och försöker stänga ute hela världen.
Ljuden utanför dörren är starkt, det skär i öronen. Trots att man egentligen inte hör genom kudden så kan man höra det när som helst, var som helst, för det finns där inne. I huvudet. Blundar, börjar nynna på en sång och till slut suddas ljudet ut. Åtminstone i mitt huvud. Där ute skär det fortfarande. 
Trötta varma sovfötter mot det kalla golvet, det välbekanta ljudet av min syster som vaknat mitt i natten. Hon kan inte blunda, ignorera, försöka somna om. Hon är skör, liten och rädd. Man öppnar upp sitt täcke, som så många gånger förr. Som näst intill varje natt. Den lilla kroppen kroppen kryper ner, man kryper nära och försöker trösta. Sjunger samma sång för henne som man nyss sjöng för sig själv.
Hon somnar och man vänder på sig. Lägger återigen kudden över huvudet och försöker somna.
Ljudet utanför har dött ut, det enda man hör nu är snabba fötter ute i trapphuset. Det smäller till.
Portdörren går igen, en bil åker fort iväg och någon försvinner ut i natten.