unwrittenstories

Trots att jag bestämt mig om att det inte ska handla om mig så kan jag inte låta bli.
Ibland får man tycka synd om sig själv och ibland kretsar allt kring mig,mig,mig.
Jag har en klump i mig som växer, som vägrar försvinna och som dessutom blir större i takt med att det blir kallt ute.
Jag är inte gjord för kyla. Det gör ont ända in i själen när jag tänker på snö. På ständigt mörker. Och ständig kyla. Boven som gör att så många ger upp, inte orkar. Ett offer är jag.
Jag orkar inte med alla måsten, alla krav. Jag orkar inte helahelahela tiden tänka på vad jag måste göra för att få bra resultat. Ibland vill jag bara leva i nuet. Fuck framtiden.
Visserligen vet jag att det jag gör nu har stor betydelse på vad jag kommer göra i just framtiden.
Men ibland, som nu, så orkar jag inte tänka på det.
Jag vill bara krypa ner under täcket, ligga där och tycka synd om mig själv trots att jag lovat mig att inte göra det. Att inte ge upp.
Men jag vill, jag vill ligga där och gråta och skita i alla måsten tills våren är här igen och det är dags för mig att ta farväl av skolan och den här jävla skithålan som också är en faktor som trycker ner mig.