unwrittenstories

Flera gånger om dagen samlar du mod. Du omformulerar orden flera gånger. Spelar upp olika minnen i huvudet. Försäkrar dig om att ingenting är ett missförstånd. Att det är de som är idioter. Inte du.

Flera gånger om dagen uttalar du deras namn, säger att du har något att berätta. Flera gånger om dagen ångrar du dig i sista sekunden, säger att du glömt bort. Eller hittar på en vit lögn. Du tänker att det inte spelar någon roll. 

Du lär dig hur du säger att du mår bra och får det att låta trovärdigt. Du lär dig hur du ler, hur du säger att de är dina bästa vänner. Trots att du inte menar det, för du kan inte känna det. 

Helgerna spenderas ute, med dina så kallade bästa vänner. Ni blandar vodka med fanta. Du dricker alldeles för mycket, de dricker alldeles för mycket. I all hast, på väg in på toaletten slänger du ur dig det. De skakar på huvudet, säger nej. Kramar om dig, du kramar om dem och ni säger att ni älskar varandra. Du glömmer bort dina tvivel- för kvällen. Ni går hand i hand, kramas, delar på den sista alkoholen, sover ihop och vaknar ihop med en förjävlig bakfylla.

På bussen hem, när ni sagt hejdå, ser du hur de går tillsammans över gatan. De bryr sig inte om att vinka. De ljuger. Du vet det, men du förnekar det. Du bortser ifrån dina känslor. Vågar inte vara ärlig, inte mot dom och knappt mot dig själv. 

Något som händer ofta, dagligen, som sårar,  glöms bort med tiden. Slutar göra ont. 
En dag tar du dig mod, skiter i konsekvenserna och säger det rakt ut (i nyktert tillstånd).
Den enda reaktionen du får är att det är ditt fel.

Det är ord mot ord, två mot en och du kan inte vinna den här striden. Du rycker på axlarna, säger att det är du som överreagerar och ni återgår till vad ni höll på med. Två timmar senare är allting som vanligt och du går över vägen med skuggan bakom dig som ditt enda sällskap. 

Du omges av ett hårt skal, det skyddar allt som finns i dig. Vad som finns i dig är sår som gång på gång läkt, bara för att sedan rivas upp igen och börja blöda. Skalet finns där för att förhindra att det här sker igen. Kroppen orkar inte mer. 

Varje kväll ligger du i din säng, tvinnar håret mellan fingrarna, klappar dig själv ömt på bröstet. Tröstar. Kladdar ner dina känslor i ett slitet kollegieblock. Ilska som till slut bara är en stor svart cirkel på ett randigt papper. Du skrynklar ihop papperslappen, slänger den i soptunnan. Lägger blocket under kudden. Blundar. Tänker. Lovar dig själv att du ska läka såren för gott. Du inser att du inte behöver förklara någonting alls. Du kan bara bestämma dig, och sen försvinna för gott.