unwrittenstories

Att ljuga är kroppens egen försvarsmekanism, att vrida lite på sanningen för att skydda sig själv. Kanske inte för alla, kanske inte för dig och för mig, men för endel. ”Ärlighet varar längst”, men hur orkar man vara ärlig när sanningen bara sårar?
Vinflaskan som står på bordet är för länge sedan tom och nu är det förväntningar i luften. Förhoppningar. Ångesten bultar i bröstet. Man vill inte vara sämre än någon annan så man gör vad man måste, trots att en liten röst viskar i huvudet att det är fel. Starkast överlever.
Det är två personer i en säng med olika viljor, olika baktankar.
Det ligger en doft av hämnd i luften.

 

Jag åker imorgon. Jag klarar inte av alla minnen som yr runt omkring mig som sandkorn i en sandlåda när höstvinden är som värst. Jag är trött på att desperat söka efter någonstans att gömma mig så fort det känns som om jag håller på att kvävas.
Det är bara jag som är ensam här. Det är bara jag som fånigt tar upp telefonen och låtsas prata i den när servitrisen kommer för att ta beställning. ”Oj ursäkta, det blir visst bara jag. Min vän fick förhinder.” Jag kan inte hålla på att plåga mig på det här sättet. Så därför åker jag.

Det skulle vara en ren lögn att säga att tiden inte har förändrat mig. Att den inte har förändrat hur jag ser på saker.
Jag brukar blunda. Se allting så som det en gång var. Allting in i minsta detalj. Det känns så verkligt, så verkligt att jag ibland sträcker ut handen framför mig och försöker att ta på det. Men det vore åter igen en lögn att säga att det är så jag vill ha det nu. Jag önskar att det fanns saker och ting man kunde göra ogjorda.

Kylan tränger på
och in
Det är oundvikligt
den här tiden
på året
den här tiden
i livet
Den tränger in
genom husets väggar
och murarna man själv byggt upp
Tränger in
i dig
i mig
i oss

Det gnäller i huset
och det är skönt
för det kväver
det väsen som vill skrika
som längtar ut
men som är för rädd
för rädd för att lämna
någonting som är så välbekant
och tryggt

Och det morrar i sängen bredvid
och jag vill bara vråla
håll käften
du dödar mig
men läpparna formas inte
och jag får inte ur mig något
inte ett endaste ljud
inte en endaste känsla
det är bara tyst
tyst
tyst
och det gnäller i huset
och det värker i mitt väsen

Och det gör så förbannat ont
så förbannat jävla ont
att du bara ligger där
och morrar
åt mig
åt oss
åt allt
som var vi
och ändå
ändå vågar jag inte lämna
någonting som är så välbekant
och tryggt

Mikrovågsugnen surr
och lukten av nybryggt kaffe
gnället har avtagit
det hörs inte den här tiden på dygnet
bara när allt annat vilar
när de andra ljuden har sagt godnatt
och gått till sängs
och jag hoppas på att få en lugn stund
i mitt huvud
så hör jag hur hela huset är i svajning
eller är det kanske jag?
Som är i obalans
Och fast att jag vet
fast att jag vet att du inte vill
inte vill vara här
med mig
och trots att jag inte vill
vara här
med dig
så kan jag inte
kan verkligen verkligen inte
lämna någonting som är så välbekant
och tryggt

Flera gånger om dagen samlar du mod. Du omformulerar orden flera gånger. Spelar upp olika minnen i huvudet. Försäkrar dig om att ingenting är ett missförstånd. Att det är de som är idioter. Inte du.

Flera gånger om dagen uttalar du deras namn, säger att du har något att berätta. Flera gånger om dagen ångrar du dig i sista sekunden, säger att du glömt bort. Eller hittar på en vit lögn. Du tänker att det inte spelar någon roll. 

Du lär dig hur du säger att du mår bra och får det att låta trovärdigt. Du lär dig hur du ler, hur du säger att de är dina bästa vänner. Trots att du inte menar det, för du kan inte känna det. 

Helgerna spenderas ute, med dina så kallade bästa vänner. Ni blandar vodka med fanta. Du dricker alldeles för mycket, de dricker alldeles för mycket. I all hast, på väg in på toaletten slänger du ur dig det. De skakar på huvudet, säger nej. Kramar om dig, du kramar om dem och ni säger att ni älskar varandra. Du glömmer bort dina tvivel- för kvällen. Ni går hand i hand, kramas, delar på den sista alkoholen, sover ihop och vaknar ihop med en förjävlig bakfylla.

På bussen hem, när ni sagt hejdå, ser du hur de går tillsammans över gatan. De bryr sig inte om att vinka. De ljuger. Du vet det, men du förnekar det. Du bortser ifrån dina känslor. Vågar inte vara ärlig, inte mot dom och knappt mot dig själv. 

Något som händer ofta, dagligen, som sårar,  glöms bort med tiden. Slutar göra ont. 
En dag tar du dig mod, skiter i konsekvenserna och säger det rakt ut (i nyktert tillstånd).
Den enda reaktionen du får är att det är ditt fel.

Det är ord mot ord, två mot en och du kan inte vinna den här striden. Du rycker på axlarna, säger att det är du som överreagerar och ni återgår till vad ni höll på med. Två timmar senare är allting som vanligt och du går över vägen med skuggan bakom dig som ditt enda sällskap. 

Du omges av ett hårt skal, det skyddar allt som finns i dig. Vad som finns i dig är sår som gång på gång läkt, bara för att sedan rivas upp igen och börja blöda. Skalet finns där för att förhindra att det här sker igen. Kroppen orkar inte mer. 

Varje kväll ligger du i din säng, tvinnar håret mellan fingrarna, klappar dig själv ömt på bröstet. Tröstar. Kladdar ner dina känslor i ett slitet kollegieblock. Ilska som till slut bara är en stor svart cirkel på ett randigt papper. Du skrynklar ihop papperslappen, slänger den i soptunnan. Lägger blocket under kudden. Blundar. Tänker. Lovar dig själv att du ska läka såren för gott. Du inser att du inte behöver förklara någonting alls. Du kan bara bestämma dig, och sen försvinna för gott.

Trots att jag bestämt mig om att det inte ska handla om mig så kan jag inte låta bli.
Ibland får man tycka synd om sig själv och ibland kretsar allt kring mig,mig,mig.
Jag har en klump i mig som växer, som vägrar försvinna och som dessutom blir större i takt med att det blir kallt ute.
Jag är inte gjord för kyla. Det gör ont ända in i själen när jag tänker på snö. På ständigt mörker. Och ständig kyla. Boven som gör att så många ger upp, inte orkar. Ett offer är jag.
Jag orkar inte med alla måsten, alla krav. Jag orkar inte helahelahela tiden tänka på vad jag måste göra för att få bra resultat. Ibland vill jag bara leva i nuet. Fuck framtiden.
Visserligen vet jag att det jag gör nu har stor betydelse på vad jag kommer göra i just framtiden.
Men ibland, som nu, så orkar jag inte tänka på det.
Jag vill bara krypa ner under täcket, ligga där och tycka synd om mig själv trots att jag lovat mig att inte göra det. Att inte ge upp.
Men jag vill, jag vill ligga där och gråta och skita i alla måsten tills våren är här igen och det är dags för mig att ta farväl av skolan och den här jävla skithålan som också är en faktor som trycker ner mig.

Det tar ett tag innan man kan se i det kompakta mörkret, innan man kan lokalisera sig och inse att man fortfarande befinner sig i sängen. Lägger kudden över huvudet och försöker stänga ute hela världen.
Ljuden utanför dörren är starkt, det skär i öronen. Trots att man egentligen inte hör genom kudden så kan man höra det när som helst, var som helst, för det finns där inne. I huvudet. Blundar, börjar nynna på en sång och till slut suddas ljudet ut. Åtminstone i mitt huvud. Där ute skär det fortfarande. 
Trötta varma sovfötter mot det kalla golvet, det välbekanta ljudet av min syster som vaknat mitt i natten. Hon kan inte blunda, ignorera, försöka somna om. Hon är skör, liten och rädd. Man öppnar upp sitt täcke, som så många gånger förr. Som näst intill varje natt. Den lilla kroppen kroppen kryper ner, man kryper nära och försöker trösta. Sjunger samma sång för henne som man nyss sjöng för sig själv.
Hon somnar och man vänder på sig. Lägger återigen kudden över huvudet och försöker somna.
Ljudet utanför har dött ut, det enda man hör nu är snabba fötter ute i trapphuset. Det smäller till.
Portdörren går igen, en bil åker fort iväg och någon försvinner ut i natten.

Allting känns så jävla tomt och så jävla mycket större utan dig.
Och svart kaffe, det smakar så jävla äckligt men det är det enda som håller mig vaken. Jag klarar inte av att sova i den stora tomma sängen som gapar tom på din sida. Jag borde ha köpt en större soffa, eller en extrasäng. Helvete också. Jag är så jävla trött på mig, på dig, på att vara vaken. Eller okej, jag erkänner. Jag är inte trött på dig. Jag är trött på att vara utan dig.
Och fan vad jag svär men det gör fan ingenting för man måste få vara arg och må dåligt.
Efter regn kommer solsken heter det ju. Så jag får väl se mina tårar som regnet då. Och jag hoppas att du kommer tillbaka när dom är slut. För du är mitt solsken.

Jag skriver ditt namn hjärta mitt namn, för jag älskar tanken på oss.

Jag är så desperat att jag röker dina fimpar som du lämnat på min balkong, det är så nära din läppar jag nånsin kommer igen.

Hans föräldrar är utomlands och han har fått nyckel till deras hus för att kunna ta hand om det medans de är borta.
Att ta hem en tjej och ha vilt sex i deras säng var nog inte en syssla som ingick i "ta hand om huset", men så blev det och nu har vi tillbringat flera mornar, dagar och nätter i den stora dubbelsängen som står placerad i ett stort rum med fula blommiga tapeter.
Vi har inte ens bytt sängkläder trots att man kan skymta sperma/svettfläckarna tydligt på de vita sängkläderna.
Det gör mig dock ingenting, ingentins spelar någon roll,  det är så jävla underbart att bara ligga där och låtsas att vi är de enda som existerar och vi kan gå nakna utan att det gör någonting för det är flera kilometer till närmsta granne. Dessutom är det bara skog, skog och åter skog man ser om man tittar ut genom husets fönster. Det har till och med jag märkt trots att jag tillbringat den mesta tiden naken i sängen med honom.
Det är en flyktig passion som är härlig så länge den varar och det spelar ingen roll vad som hänt innan eller vad som händer sen.  Vi lever i nuet och ignorerar alla krav och alla regler.

Sista dagen i vår perfekta bubbla, precis innan jag ska gå tar han tag i mig och kysser mig hårt på mina svullna läppar och jag får en konstig känsla i magen. Ett sting av svartsjuka, en rädsla över vad han ska göra nu, vad ska han göra när jag har gått?
Jag måste få veta vem han är, på riktigt,  så jag slänger ur mig massa frågor som jag egentligen inte ens vill höra svaren på.
"Elva", svarar han när jag frågar hur många han varit med och jag rynkar på näsan trots att jag varit med dubbelt så många.
Jag går därifrån. Jag hade hoppats på att jag var den enda.







bild från weheartit

Har du nånsin suttit ihopträngd på ett café i en mullrig storstad någon gång medans regnet dansar utanför?
Är det bara jag, eller har du också tänkt på hur många gånger du kan tyckas se dig själv i en främmande människa?
Sättet den för sig på, hur den lyfter kaffemuggen mot sin mun gång på gång trots att kaffet sedan länge är slut.
På något sätt får det mig att känna mig mindre ensam, att veta att vi människor är lika på så många sätt alltså.
Jag kan sitta där och le för mig själv och det känns som att alla ler tillbaka trots att de egentligen inte ens ser på mig.
Men så plötsligt händer det något.
Alla får ett stressat ansiktsuttryck och jag kan inte riktigt skilja på om det är i min fantasi, att det är jag som får det där uttrycket, eller om det faktiskt är så att stämningen förändras.
Stolarna skrapar mot det grusiga golvet och folk börjar trängas för att komma ut.
Jag vänder på huvudet och ser ut genom fönstret, solen har kommit tillbaka och regnmolnen har förvandlats till vita fluffiga moln.
Det är konstigt hur något kan förändras så fort och plötsligt känner jag mig ensam igen.